En skuggas liv
Några synpunkter på Sagan om Fatumeh

I Sagan om Fatumeh från 1966, den andra boken av tre i Ekelöfs DIWAN, möter vi en poesi av en konstfull enkelhet som är mycket sällsynt för att inte säga unik i svensk och nordeuropeisk lyrik. Vid 59 års ålder står Ekelöf här på höjden av sin förmåga. Uttryck och gestaltning har ingått en restlös förening.

En förklaring är, att trettiofem år som ständigt prövande och experimenterande lyriker givit honom en suverän behärskning av uttrycksmedlen, en annan att han här vänt tillbaka till några av sin tidiga ungdoms läromästare, sufierna Ibn al-’Arabí och Jalálu’d-dín Rúmí och deras poesi. I en tillbakablick betecknar han sitt första försök till en diktsamling ”De tidiga sufiska dikterna”. Som gymnasist hade han funnit vägen till de orientaliska kulturerna och litteraturerna; som student började han studera orientaliska språk som persiska och arabiska. Men hans studier var varken särskilt långvariga eller omfattande, och de dikter av Rúmí och al-’Arabí som han översatte tolkade han med hjälp av engelska översättningar. Hans väg till dem var snarast den intuitiva förståelsens. Med sin receptivitet, sin inlevelseförmåga och intelligens tog han ändå djupa intryck av den sufiska mystik som han hade mött hos dem och andra deras samtida.

Intrycken levde i decennier kvar som en underström. När han mot slutet av sitt liv sökte en struktur som kunde sammanfatta hans livserfarenheter, steg de på nytt till ytan.

Att hysa orientaliska intressen av den arten i Sverige på 1920-talet var ovanligt. Den unge Gunnar Ekelöf var en solitär. Den privatlärde svenska tolkaren av de persiska sufiernas skrifter, Eric Hermelin (1860–1944), kände han vid den här tiden ännu inte till. Men det var ändå hos en svensk, som han hade fått upp ögonen för al-’Arabí. Han hade träffat på dennes namn i en tidig roman av Verner von Heidenstam (1859–1940, nobelpris 1916). Hans nyfikenhet hade väckts.

I början av 1940-talet fick han på nytt anledning att sysselsätta sig med al-’Arabí. Han förberedde då en essä – utgiven i bokform 1944 – om den svenske målaren Ivan Aguéli (1869-1917), en särling som sökt sig till Nordafrika. Under intryck från al-’Arabí hade Aguéli övergått till islam och målat av mystiskt ljus genomträngda dukar med arabiska landskap och byggnader som motiv.

Man kan läsa dikterna i Sagan om Fatumeh många gånger och varje gång finna att de bryter ljuset på ett nytt sätt. Däri liknar de mystiken i de medeltida sufiska skaldernas poesi med dess betoning av Guds kärlek till människan och den troendes kärlek till och längtan efter förening med Honom. Hos Ekelöf tecknar dikterna mönster för känslor och erfarenheter. De är snarast associationssynteser som ger utrymme åt flera tolkningsalternativ som vart och ett svarar mot bara en del av dikternas innebörd. Dikterna öppnar sig mot hemlighetsfullt mörker och bländande ljus. De kan tyckas outtömliga.

Men de talar också direkt, utan antydningar om rebusartade lösningar. Det enkla och omedelbara språket slår en bro över till läsaren på vilken denne kan vandra in i dem med sina egna erfarerenheter.

På ett plan är Sagan om Fatumeh en bok om erotik, på ett annat och djupare handlar den om kärleken som livsavgörande upplevelse. Kärleken som fullbordan och minne, som längtan och öde.

Ett par brutna handlingslinjer kan urskiljas.

Liksom i den första av diwanböckerna, Diwan över Fursten av Emgión, urskiljer man en löst sammanhängande berättelse med två huvudpersoner, Fatumeh och hennes älskare, en furste eller prins.. Prinsen kan påminna om fursten i den förra boken, men skall inte förväxlas med denne. Fursten av fantasiriket Emgión någonstans i trakterna av Vansjön i Kurdistan framstår som en politisk gestalt, en frihetssymbol för motstånd mot våld och oförrätter. Prinsen däremot gestaltar den manliga sidan av den privata sfären, kärleken. Men framför allt är han objektet för Fatumehs kärleksdröm och längtan.

Sagan om Fatumeh är en stor dikt om kärleken sedd ur kvinnlig synvinkel. Med nästan androgyn förmåga har Ekelöf trängt in i det kvinnligas väsen, försatt sig i kvinnans position och skildrat manligt våld och socialt förtryck riktat mot kvinnorna i alla tider och i skilda kulturer.

Fastän miljö, tid och platser inte är mer än antydda är den orientaliska stämningen intensiv. I en av dikterna talas det om människor på flykt längs vägarna eller samlade i kölden kring eldar av ris från nedhuggna olivträd. Men att flyktingar huggit ned de heliga olivträden för att värma sig har hänt i flera århundraden än ett. När en dikt rubriceras ”Haremet i Erechteion” sätts en gräns framåt i tiden vid år 1458, då turkarna intog Athen. Men titeln kan ses som ett sent tillägg, en imitation av de folkliga sagoberättarnas vana att inkorporera sent stoff. I en annan dikt omtalas fem petjeneger. Petjenegerna, ett turkfolk, hotade Konstantinopel år 1091 och lär ha försvunnit ur historien på 1300-talet. En del stöduppgifter i texten pekar närmast på elva- eller tolvhundratalet, men inplaceringen av berättelsen om Fatumeh i den främreasiatiska historien är av endast akademiskt intresse. Hennes liv och öde är fiktivt och arketypiskt:

Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
Men själva ditt försvinnande
är kvar.

Fatumehs öde upprepas ständigt, liksom hennes öde är en upprepning.

Som mycket ung utlämnas Fatumeh av sin mor kopplerskan till en man för pengar och hamnar troligtvis på en bordell. En man på gatan nedanför hennes fönster möter hennes blick och deras själar talar kärlekens språk till varandra. Hennes ansikte får nytt liv när hon sett sig själv i mannens blick som i en spegel. (Dikten I: 8 skildrar, innanför ramen för ett ordagrant citat ur dikt 10 i al-’Arabís Tarjumán al-Ashwáq den unga flickans genom kärleken förvandlade ansikte.) Älskaren friköper henne och de förenas. Hon blir havande och föder ett barn som är sin egen tvilling av mörker och ljus. Efter den centrala dikten I: 13 om födelsen, livet och döden följer en rad kärleksdikter där vi hör än Fatumehs, än mannens och än berättarens röst. De båda älskande liknar varandra vid bevingade väsen. I samlingen skymtar också en Ängel som står över dem båda, en ärkeängel och budbärare med svartspräckliga vingar som förbinder den jordiska kärleken med den himmelska.

Ekelöf hade vid ett besök i Istanbul på våren 1965 i Hagia Sofia-kyrkans absid sett en mosaik föreställande en sådan ärkeängel. Ängeln besökte honom sedan i hans drömmar. Många gånger väcktes han att inspirationen i ängelns gestalt skänkt honom orden till färdiga dikter.

Så följer en skildring i klara färger av Joachims och Annas bebådelse och kärleksmöte, efter den apokryfiska berättelsen om Jungfru Marias föräldrar. Dikten är inspirerad av en berömd rysk ikonmålning som hänger i Nationalmuseum, Stockholm. Den följande dikten om Fatumehs och prins Joasaphs nattliga möte i en doftande orientalisk trädgård är utförd i en motsvarande naiv stilisering som på en ikon eller en persisk miniatyr och går tillbaka på såväl legenden om Krishnas och Radhas kärleksmöten som på sagorna om Buddha. Namnet Joasaph är en medeltida västerländsk förvanskning av buddha-namnet.

Kanske är prinsen en ny kärleksupplevelse sedan fursten försvunnit ur Fatumehs liv, antagligen i något krig, och hennes första barn dött. Och Fatumeh? På dunkla väger tycks hon ha hamnat i den turkiske kommendantens harem inhyst i Erechteiontemplet på Akropolis i Athen.

Så slutar samlingens första krets, nazm. I den andra, tesbih (radband), möter vi i hänsynslöst nakna dikter den utlämnade, alltmer förfallna Fatumeh. Hon är tillbaka i Mindre Asien, hon vistas bland flyktingar och vi träffar henne på marknader och på Murens Torg, kärlekstorget, där hon bjuder ut sig mot allt sämre vederlag för att kunna stilla sin hunger med lite surmjölk och bröd. Hon plågas av livets vedervärdighet och larm; av de många utroparnas röster är det bara vattenutroparens som hon finner meningsfull. Hon lyssnar i stället inåt sig själv och hör i minnet furstens röst, "Du som har en röst / och inte många":

din röst som kallar
och i vars famn jag skulle ha velat dö
En sång om mitt Öde, eftersom du blev borta
En evig vaggvisa blev du för mig.

Gammal och ful, en skumögd gumma, hamnar hon i rännstenen, blir liggande som en strandad manet i sitt gelé när havet drar sig tillbaka. Till sist hör vi henne som död tala till sin ungdoms älskade och mana honom att sätta kött på hennes skelett, det enda vackra hon har kvar. Hans röst svarar henne och lovar att minnas henne upp ur jorden och tvätta av henne hennes onda minnen, så som hon en gång tvättat av honom hans minnen av sig själv.

Så läst är Sagan om Fatumeh den gripande berättelsen om ett tragiskt kvinnoöde, om en stor kärlek som tvärt avbryts och sedan lever kvar som minne och hägring i ett liv av yttre elände.

Men denna berättelse om ett enskilt öde genomträngs av några större, övergripande motiv. I sufismen har de troende tagit fasta på Koranens tal om att Gud är kärleken och den jordiska kärleken således en bild av den gudomliga. På samma sätt är kärleken i Fatumehsagan av gudomlig natur. När fursten, eller prinsen, i hängivelse vänder sig till Fatumeh, mor till hans barn , vänder han sig samtidigt till den i kristen ikonkonst avbildade Modern i alla hennes skiftande symbolgestalter: som den Allheliga (Panayía), som Ömhetens moder (Oumilénie), som Vägledarinna (Hodigítría). I Fatumehgestalten hyllar diktaren kvinnan och kvinnligheten. Han vänder sig till den enda gudomliga gestalt som han tror på, inte en manlig gud och fadersgestalt utan den föderska ur vilken allt mänskligt liv utgår.

I sin tidigare diktning har han kallat henne Jungfrun. Här, i Diwandiktningen, betonar han i stället hennes förbindelse bakåt med den främreasiatiska modergudinnan Kybele. En moder till alla, men inte till någon särskild.

Gunnar Ekelöf karakteriserade sig som mystiker, men betonade att han såg sig som en icke-kristen mystiker.

Det barn som Fatumeh föder sägs vara av mörker och ljus. Spelet mellan mörker och ljus i dikterna är mångtydigt och ständigt skiftande.

Fatumeh och den hon älskar är varandras halva jag och betingar varandra som mörkret ljuset och omvänt. Som kvinna är Fatumeh den mörka parten eftersom hon representerar det mörker ur vilket hon föder. Hon är skuggan som i natten avtecknar sig mot den vita muren. Henne mörka ansikte omges av månljuset likt ett basma, den plåt av silver som omger Madonnans ansikte på många ikoner för att både skydda bilden och framhäva dess helighet.

Men hon står också för den välkomnande döden, utplåningen. Redan under kärleksnatten upplever mannen en föraning om utslocknandet och döden.

Den gudomliga föderska ur vilken människan utgått har också makten – och tvånget – att omfamnande återta den hon framfött.

I titeldikten, som med sina båda hälfter omsluter samlingen, sammanflätar diktaren med stor konstfullhet kärlekens och dödens dubbla motiv:

[- - -] I natten
fanns inga vägar mer, de lade sig hos varann
Inunder honom var ingenting synligt av Skuggan
men när de bytte ställning så som älskande gör
var av honom ingenting synligt under hans Skugga
Så blev av Natten Dag och av Dagen åter en Natt.

*

Sagan om Fatumeh publicerades på hösten 1966. Först på våren 1967 kunde Gunnar Ekelöf resa till ett arabland. Ett par veckor vistades han i Tunis och Hamammet i Tunisien. Vistelsen där tillsammans med familjen var en stor upplevelse för honom och han tyckte sig i den tunisiska verkligheten känna igen den fantasivärld som han hade diktat. Han tyckte sig rentav skymta Fatumeh i folkvimlet. Han planerade att ett år senare återvända för att om möjligt bosätta sig där med sin familj. Men den sjukdom som i mars 1968 skulle ända hans liv hade redan visat sig och han kunde inte återvända.

Efter Tunisienresan lyckades han färdigställa den tredje diwanboken, den som han gav namnet Vägvisare till underjorden och som han ville se som mittvalvet mellan den först utgivna, Diwan över Fursten av Emgión, och Sagan om Fatumeh.

Han hade tänkt sig en fortsättning och efterlämnade en mängd dikter som inte hade funnit plats i de tre utgivna delarna. Detta rika material har publicerats postumt i den tredje volymen av hans Skrifter (Stockholm 1991).

- - - - - - -
(Skrivet 1993 som inledning till Musa Sardawis tolkning till arabiska av Sagan om Fatumeh, publicerad Beirut 1995. Den svenska texten tryckt i tidsskriften Parnass, årg. 1997, nr 3, ss. 11-13, ill..)